iblandpappaiblandmamma

En nybliven far berättar.

När vi gick och la oss på onsdagen den 6/5 hade vi, som varje kväll, diskuterat hur jobbigt  det är för varje dag som går. Det är jobbigt att vänta. Att inte veta när han (eller kanske, kanske hon) ska komma ut, eller om det kanske kommer att bli problem.
De flesta graviditer går bra, men eftersom vi var, oss veterligen det sista paret i föräldragruppen så kom funderingarna.
Inte något tvivel, men...man försökte sansa sina förhoppningar och vara realistisk. "Det kan ta två veckor ytterligare".

När vi vaknade på tordagen 7/5 hade Sofie värkar. Sådana hade hon kännt innan, men nu var de lite annorlunda. Framför allt var de regelbundet återkommande. Var sjunde minut.

Vi visste inte om det var ett säkert tecken och efter ett samtal med förlossningen bestämde jag mig för att åka in till jobbet och hålla tät kontakt med Sofie under dagen. Informationen från sjukhuset löd att någonting är på väg - men inte riktigt ännu.

På lunchen åkte jag hem med mat till Sofie. Pasta, för kolhydrater behövs under den nalkande förlossningen.
En lån historia kort, Sofie hade för ont för att äta och några minuter över ett började jag packa vår packning i bilen.
Klcokan två befann vi oss i förlossningssal 5 på Förlossningen på Kalmar Sjukhus.

Det som hände sedan är vår version av det som förhoppningsvis händer alla par. Det gick snabbt, efter undefär fyra timmar var det klart. Sofie kämpade otroligt hårt. Detta är något som de flesta män säger om sina kvinnor, och det gör de jävligt rätt i. Få saker imponerar på mig så mycket som en kvinna som klara av en förlossning.
Den uppgivehet som Sofie visade med sitt ansikte och besegrade med hela sin kropp är inte den som kommer av att man inte lyckas fickparkera, eller efter 14 försök med en slipsknut.
Det är snarare den som finns efter dagar i öknen utan vatten eller...eller helt enkelt den av att varannan minut, bokstavligt talat, ha så fruktansvärt ont att du skriker, och aldrig vet du när smärtan ska ge vika.

Men den gav vika. Ut kom en lille en.

En liten, blå, kladdig, skrikande, gravt berusande liten krabat som utan att vilja eller veta om det, genast tog två liv under sin direkta kontroll. (Tre, om man räknar Leo)

Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma, och som kille förstår jag mer och mer vad det faktiskt är för en lite gosse som ligger där och skriker, grimaserar, sover eller bara observerar. Det kan ta ett litet tag innan jag verkligen fattar vad som har hänt, men varje dag begriper jag mer och mer hur mitt liv från och med nu handlar om honom och oss, inte om mig.




Vår son Axel har precis landat på andra sidan magen och gillar det skarpt.



Lalle(jag) och son. Vi gillar det skarpt.



En växande familj.

Det var från början min idé att ha den här bloggen. (Lalle här). Eller, jag fick idén från att andra pappor bloggat. Men sen frågade jag Sofie vad bloggen skulle heta, och vips så var det en gemensam blogg.

Sen har jag inte skrivit något sedan det började, så det var kanske tur att jag skaffade en back-up, för att tala klar-dator-språk. Varför har jag inet skrivit?
En kombination av olika faktorer. Främst är väl att jag inte just nu vill/får sitta vid datorn. (Skulle vilja säga att det är 50/50 vill/får verkligeheten är att jag just nu verkligen inte vill. Samt att jag aldrig får annars heller.)

Snart, väldigt snart, kommer en väldigt liten människa, med en enorm dragningskraft och det som inte blir klart innan han ploppar ut blir nog inte klart på c:a 4 år.

Nu i helge har jag haft fullt upp. Vi har haft uppskattade besök av familj och vänner, men mest har jag banksa och sågat brädor tilll vår växande - från noll - uteplats. Tänker inte berömma mig själv, men det vore fan på plats. Det har gått bra och det känns väldigt bra att kunna säga att man har gjort det helt själv.
Slutprodukten blir i brunt inpregnerad med vita stolpar. Stolparna ska köpas i veckan.

Laddar upp lite bilder som ni kan flukta på. Dock kan den här uteplatsen inte bara ses, den måste upplevas.

Tjipp å hej. (Sofie sa precis att det kan vara dags imorgon, måndag. En förhoppning är väckt.)

Vad gör en väntande kvinna?? Ja, idag har jag varit flitig minsann. Först var det vattning på vår sådda jordhög till trädgård som stod på schemat. Nu har jag precis avslutat städning av hela huset. Nu var jag tvungen att sätta mig en stund och då passar lillen i magen på att vakna och slå volter=) I eftermiddag ska jag nog pricka av ytterliggare en sak från den ganska långa baklista som blev till förra veckan. Sju sorters kakor har fått en helt ny innebörd i Hansen/Svensson huset. Vaniljbullar blir det nog idag, ni vet sådana där som är omöjliga att äta utan att slicka sig runt munnen fem gånger efter varje tugga.

Pappa:
Nu har vi valt hur han ska se ut. INte kanske från första början, men vilka kläder han ska ha när vi spökar ut honom för första gången.

Se och digga!

Mamma:
Det här med att packa BB-väskan var en surrealistisk känsla. När jag trodde att vi fått med allt så kom jag på, MEN vad ska han äta?? Just det, maten har jag ju förhoppningsvis automatiskt med mig.

En vacker dag kommer vi att se tillbaka på den här bloggen och skaka på huvet åt det usla titelvalet till första inägget i bloggen om vårt första barn. Men så här blev det.

Om en månad, och kanske förr än vi anar, kommer vi att få en son. Det blir...

Det blir fantastiskt. Men säkert en omställning som inte kommer att gå av sig själv.

Vi kommer att blogga här för att berätta för dig som läser och för oss själva, för vi kommer säkerligen att vara för trötta för att komma ihåg alla grejer som inträffar. So they say.

Mina (pappans) pengar ligger på att jag kommer att stå för för det kanske mer komiska i inläggsväg, och mamman kommer att stå för det blommiga, romantiska. Bara så ni vet vem som har skrivit, om vi glömmer signera...

På återläsande.

Pusshaj.