Love comes in three things


I väntan på dagen D...

Håll i hatten, mitt allra först inlägg som bloggförfattare. Så läs och NJUT...eller ställ er frågan om jag har alla hästar hemma, det är upp till er.


Den här bloggen ska först och främst handla om vårt tillskott till vår lilla familj. Men eftersom han fortfarande ligger i magen så får det väl handla om min mage så länge, haha. Jag har alltid varit en av de där tjejerna som har längtat och sett fram emot den dagen man ska bli mamma. När nu tiden är kommen är det med en hatkärlek som jag ser på det här med att vara gravid. Det är helt underbart att känna dig sparka i magen och se hur du växer (enda gången man är glad för att få en stor mage). Men sen är det det här med ens hormoner och känslor som åker Lisebergsbanan en sisådär 15 gånger per dag... för att direkt springa vidare till loopen, som inte ens finns kvar!!! Fråga Lalle, han vet, eftersom han allt som oftast får åka med trots att han inte vet varför=) Men man kan inte låta bli att förundras samtidigt som man är längst upp i berg-och-dalbanan, ni vet innan man åker ner och magen stannar kvar där uppe, hur mycket man kan älska någon som inte finns.


Lite bilder är väl också på sin plats i en blogg. Jag har turen att vara syster med en väldigt duktig fotograf som jag är mäkta stolt över. Bilden i detta inlägg är taget av henne. Föräldrarna till detta ofödda barn ter sig något bättre än bilden i första inlägget då vi hade idétorka om vad vår blogg skulle heta. Lalle som är ordlekare och jag något mer romantiskt lagd..ni kan ju tänka er våra förslag. Lalle dissade alla mina förslag i samma andetag som jag dissade alla hans (nej, vi vet inte vad han ska heta ännu=)


Nu är det snart dags för lunch, en väldigt viktig aktivitet som inte ens Magnus Samuelsson skulle kunna hindra en gravid kvinna att gå på.


På återseende!


mammanopappan


En blogg är född.

En vacker dag kommer vi att se tillbaka på den här bloggen och skaka på huvet åt det usla titelvalet till första inägget i bloggen om vårt första barn. Men så här blev det.

Om en månad, och kanske förr än vi anar, kommer vi att få en son. Det blir...

Det blir fantastiskt. Men säkert en omställning som inte kommer att gå av sig själv.

Vi kommer att blogga här för att berätta för dig som läser och för oss själva, för vi kommer säkerligen att vara för trötta för att komma ihåg alla grejer som inträffar. So they say.

Mina (pappans) pengar ligger på att jag kommer att stå för för det kanske mer komiska i inläggsväg, och mamman kommer att stå för det blommiga, romantiska. Bara så ni vet vem som har skrivit, om vi glömmer signera...

På återläsande.

Pusshaj.

RSS 2.0