Allt är helt normalt
Idag har jag äntligen accepterat att bebisar gråter. Det kanske låter konstigt, men jag (Sofie) har varit orolig för att han inte mår bra så fort han skriker. Men det är nog så att han måste få gråta. Under graviditeten sa alltid vår barnmorska att allt är normalt och till slut blev man smått trött på att höra det, men det är väl så att även skriksyndromet är helt NORMALT.
Denna veckan har Lalle börjat jobba, känns ok fast lite jobbigt att inte ha någon att lämna Axel till när jag behöver göra något annat i någon sekund (t ex gå på toaletten). Som tur är har Axel en väldigt väldigt omtänksam mormor som har tagit semester denna veckan för att hjälpa mig. I måndags var vi hos henne och jag fick något av en spa-dag. Lagad mat och fotbehandling och till min förtjusning sov Axel i hela tre timmar och vaknade upp som en glad liten gosse. TACK mamma (alias mormor)!!!
Det är väldigt skönt när Lalle kommer hem på kvällen så han kan ta över lite, vilket han mer än gärna gör.
Axel har även fått sig en gudmor i veckan, moster hans! Både Linda och Axel är lika glada för detta=)
Jag är dålig (eller tiden är knapp) på att lägga upp bilder, så vill ni se några fina på Axel gå in på:
http://frifoto.blogg.se
Nu ska jag ner och mysa med min familj, för det är ju så att när jag har varit ifrån honom mer än en halvtimme så saknar jag honom=) Både Lalle och Axel=)
Denna veckan har Lalle börjat jobba, känns ok fast lite jobbigt att inte ha någon att lämna Axel till när jag behöver göra något annat i någon sekund (t ex gå på toaletten). Som tur är har Axel en väldigt väldigt omtänksam mormor som har tagit semester denna veckan för att hjälpa mig. I måndags var vi hos henne och jag fick något av en spa-dag. Lagad mat och fotbehandling och till min förtjusning sov Axel i hela tre timmar och vaknade upp som en glad liten gosse. TACK mamma (alias mormor)!!!
Det är väldigt skönt när Lalle kommer hem på kvällen så han kan ta över lite, vilket han mer än gärna gör.
Axel har även fått sig en gudmor i veckan, moster hans! Både Linda och Axel är lika glada för detta=)
Jag är dålig (eller tiden är knapp) på att lägga upp bilder, så vill ni se några fina på Axel gå in på:
http://frifoto.blogg.se
Nu ska jag ner och mysa med min familj, för det är ju så att när jag har varit ifrån honom mer än en halvtimme så saknar jag honom=) Både Lalle och Axel=)
Mitt i natten
Det är inte så farligt som man föreställt sig, det här med att aldrig sova och ett skrikande barn... Axel sover just nu efter att tidigare ha varit lite orolig och pipig. Så jag tog upp honom och vankade lite av och an.
Nu är problemet att han och jag sov 1,5 timmar i eftermiddags och jag är just nu pigg.
Han ligger och sover bredvid mig och jag kollar på The Office.
Gonatt.
Nu är problemet att han och jag sov 1,5 timmar i eftermiddags och jag är just nu pigg.
Han ligger och sover bredvid mig och jag kollar på The Office.
Gonatt.
En mycket stolt mamma
Igår fyllde vår lilla Axel 1 vecka och nu är det verkligen på tiden att jag skriver några ord om hur det är att vara mamma. Jag passar på när han ligger och sover i vagnen i skuggan=) Att man skulle älska sitt barn över allt i hela världen var man beredd på....men ändå, det finns inga ord som kan beskriva för vad jag känner för vår lilla son. Jag kan ligga och titta på honom precis hur länge som helst, studera alla hans drag och miner.
Förlssningen gick väldigt snabbt, men tyvärr inte smärtfritt=) Men jag hade aldrig klarat det utan Lalles stöd. Han var helt underbar hela tiden, höll koll på mina värkar och framför allt talade om när de började dala igen. Vi kämpade tillsammans ända tills han kom ut och fick komma upp på mitt bröst.
För varje dag som går händer det något nytt med Axel. Ibland kan man längta tills han blir lite äldre och hänger med lite mer, men samtidigt betyder det att jag aldrig får tillbaka den här tiden och då får en nybliven mamma lite ångest över att tiden kommer att gå så fort. Så nu ska jag sluta och spendera min tid med min nya lilla familj (far och son) som jag är mäkta stolt över!!
Så en dag kom dansken
En nybliven far berättar.
När vi gick och la oss på onsdagen den 6/5 hade vi, som varje kväll, diskuterat hur jobbigt det är för varje dag som går. Det är jobbigt att vänta. Att inte veta när han (eller kanske, kanske hon) ska komma ut, eller om det kanske kommer att bli problem.
De flesta graviditer går bra, men eftersom vi var, oss veterligen det sista paret i föräldragruppen så kom funderingarna.
Inte något tvivel, men...man försökte sansa sina förhoppningar och vara realistisk. "Det kan ta två veckor ytterligare".
När vi vaknade på tordagen 7/5 hade Sofie värkar. Sådana hade hon kännt innan, men nu var de lite annorlunda. Framför allt var de regelbundet återkommande. Var sjunde minut.
Vi visste inte om det var ett säkert tecken och efter ett samtal med förlossningen bestämde jag mig för att åka in till jobbet och hålla tät kontakt med Sofie under dagen. Informationen från sjukhuset löd att någonting är på väg - men inte riktigt ännu.
På lunchen åkte jag hem med mat till Sofie. Pasta, för kolhydrater behövs under den nalkande förlossningen.
En lån historia kort, Sofie hade för ont för att äta och några minuter över ett började jag packa vår packning i bilen.
Klcokan två befann vi oss i förlossningssal 5 på Förlossningen på Kalmar Sjukhus.
Det som hände sedan är vår version av det som förhoppningsvis händer alla par. Det gick snabbt, efter undefär fyra timmar var det klart. Sofie kämpade otroligt hårt. Detta är något som de flesta män säger om sina kvinnor, och det gör de jävligt rätt i. Få saker imponerar på mig så mycket som en kvinna som klara av en förlossning.
Den uppgivehet som Sofie visade med sitt ansikte och besegrade med hela sin kropp är inte den som kommer av att man inte lyckas fickparkera, eller efter 14 försök med en slipsknut.
Det är snarare den som finns efter dagar i öknen utan vatten eller...eller helt enkelt den av att varannan minut, bokstavligt talat, ha så fruktansvärt ont att du skriker, och aldrig vet du när smärtan ska ge vika.
Men den gav vika. Ut kom en lille en.
En liten, blå, kladdig, skrikande, gravt berusande liten krabat som utan att vilja eller veta om det, genast tog två liv under sin direkta kontroll. (Tre, om man räknar Leo)
Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma, och som kille förstår jag mer och mer vad det faktiskt är för en lite gosse som ligger där och skriker, grimaserar, sover eller bara observerar. Det kan ta ett litet tag innan jag verkligen fattar vad som har hänt, men varje dag begriper jag mer och mer hur mitt liv från och med nu handlar om honom och oss, inte om mig.
Vår son Axel har precis landat på andra sidan magen och gillar det skarpt.
Lalle(jag) och son. Vi gillar det skarpt.
En växande familj.
När vi gick och la oss på onsdagen den 6/5 hade vi, som varje kväll, diskuterat hur jobbigt det är för varje dag som går. Det är jobbigt att vänta. Att inte veta när han (eller kanske, kanske hon) ska komma ut, eller om det kanske kommer att bli problem.
De flesta graviditer går bra, men eftersom vi var, oss veterligen det sista paret i föräldragruppen så kom funderingarna.
Inte något tvivel, men...man försökte sansa sina förhoppningar och vara realistisk. "Det kan ta två veckor ytterligare".
När vi vaknade på tordagen 7/5 hade Sofie värkar. Sådana hade hon kännt innan, men nu var de lite annorlunda. Framför allt var de regelbundet återkommande. Var sjunde minut.
Vi visste inte om det var ett säkert tecken och efter ett samtal med förlossningen bestämde jag mig för att åka in till jobbet och hålla tät kontakt med Sofie under dagen. Informationen från sjukhuset löd att någonting är på väg - men inte riktigt ännu.
På lunchen åkte jag hem med mat till Sofie. Pasta, för kolhydrater behövs under den nalkande förlossningen.
En lån historia kort, Sofie hade för ont för att äta och några minuter över ett började jag packa vår packning i bilen.
Klcokan två befann vi oss i förlossningssal 5 på Förlossningen på Kalmar Sjukhus.
Det som hände sedan är vår version av det som förhoppningsvis händer alla par. Det gick snabbt, efter undefär fyra timmar var det klart. Sofie kämpade otroligt hårt. Detta är något som de flesta män säger om sina kvinnor, och det gör de jävligt rätt i. Få saker imponerar på mig så mycket som en kvinna som klara av en förlossning.
Den uppgivehet som Sofie visade med sitt ansikte och besegrade med hela sin kropp är inte den som kommer av att man inte lyckas fickparkera, eller efter 14 försök med en slipsknut.
Det är snarare den som finns efter dagar i öknen utan vatten eller...eller helt enkelt den av att varannan minut, bokstavligt talat, ha så fruktansvärt ont att du skriker, och aldrig vet du när smärtan ska ge vika.
Men den gav vika. Ut kom en lille en.
En liten, blå, kladdig, skrikande, gravt berusande liten krabat som utan att vilja eller veta om det, genast tog två liv under sin direkta kontroll. (Tre, om man räknar Leo)
Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma, och som kille förstår jag mer och mer vad det faktiskt är för en lite gosse som ligger där och skriker, grimaserar, sover eller bara observerar. Det kan ta ett litet tag innan jag verkligen fattar vad som har hänt, men varje dag begriper jag mer och mer hur mitt liv från och med nu handlar om honom och oss, inte om mig.
Vår son Axel har precis landat på andra sidan magen och gillar det skarpt.
Lalle(jag) och son. Vi gillar det skarpt.
En växande familj.
Trallallalelalalallelall
Det var från början min idé att ha den här bloggen. (Lalle här). Eller, jag fick idén från att andra pappor bloggat. Men sen frågade jag Sofie vad bloggen skulle heta, och vips så var det en gemensam blogg.
Sen har jag inte skrivit något sedan det började, så det var kanske tur att jag skaffade en back-up, för att tala klar-dator-språk. Varför har jag inet skrivit?
En kombination av olika faktorer. Främst är väl att jag inte just nu vill/får sitta vid datorn. (Skulle vilja säga att det är 50/50 vill/får verkligeheten är att jag just nu verkligen inte vill. Samt att jag aldrig får annars heller.)
Snart, väldigt snart, kommer en väldigt liten människa, med en enorm dragningskraft och det som inte blir klart innan han ploppar ut blir nog inte klart på c:a 4 år.
Nu i helge har jag haft fullt upp. Vi har haft uppskattade besök av familj och vänner, men mest har jag banksa och sågat brädor tilll vår växande - från noll - uteplats. Tänker inte berömma mig själv, men det vore fan på plats. Det har gått bra och det känns väldigt bra att kunna säga att man har gjort det helt själv.
Slutprodukten blir i brunt inpregnerad med vita stolpar. Stolparna ska köpas i veckan.
Laddar upp lite bilder som ni kan flukta på. Dock kan den här uteplatsen inte bara ses, den måste upplevas.
Tjipp å hej. (Sofie sa precis att det kan vara dags imorgon, måndag. En förhoppning är väckt.)
Sen har jag inte skrivit något sedan det började, så det var kanske tur att jag skaffade en back-up, för att tala klar-dator-språk. Varför har jag inet skrivit?
En kombination av olika faktorer. Främst är väl att jag inte just nu vill/får sitta vid datorn. (Skulle vilja säga att det är 50/50 vill/får verkligeheten är att jag just nu verkligen inte vill. Samt att jag aldrig får annars heller.)
Snart, väldigt snart, kommer en väldigt liten människa, med en enorm dragningskraft och det som inte blir klart innan han ploppar ut blir nog inte klart på c:a 4 år.
Nu i helge har jag haft fullt upp. Vi har haft uppskattade besök av familj och vänner, men mest har jag banksa och sågat brädor tilll vår växande - från noll - uteplats. Tänker inte berömma mig själv, men det vore fan på plats. Det har gått bra och det känns väldigt bra att kunna säga att man har gjort det helt själv.
Slutprodukten blir i brunt inpregnerad med vita stolpar. Stolparna ska köpas i veckan.
Laddar upp lite bilder som ni kan flukta på. Dock kan den här uteplatsen inte bara ses, den måste upplevas.
Tjipp å hej. (Sofie sa precis att det kan vara dags imorgon, måndag. En förhoppning är väckt.)
